”Idol” är inne på sin slutaudition med gruppmoment.
20 tävlande ska sållas bort – och juryn famlar efter orden och kämpar mot tårarna när de tvingas krossa drömmar.
Peg Parneviks ord får mig att reagera starkt.
Åsikterna är skribentens egna.
”Idol” fortsätter sin resa genom hösten. För varje avsnitt som går blir antalet tävlande färre och färre och allvaret skruvas upp allt mer.
I lördagens gruppmoment är pressen kännbar. De tävlande stalkar sig, glömmer texter, sjunger falskt och har nerverna utanpå kroppen. Helt förståeligt. Precis framför dem finns drömmen de så länge längtat efter – även risken att den ska tas ifrån dem.
Men det är inte bara de tävlande som är utmattade av känslor och hård press. Även juryn känns märkbart påverkad vilket ger sig uttryck i både irritation och tårar.
Peg Parneviks ord
Bland annat får Katia Mosally till slut nog av att Erik skämtar bort allvaret en gång för mycket. Hon ryter ifrån ordentligt.
Sedan ska besked ges om vem som får stanna och inte. Oliver Norqvist säger med blanka ögon att han ”bara vill rycka av plåstret” när han tvingas göra ännu en tävlande besviken.
Peg Parnevik har svårt att få fram orden och behöver ta djupa andetag för att hålla tillbaka tårarna. Jag kan inte annat än att känna med henne.
– Jag försöker vara proffsig, det här är skitsvårt. Det är bara så mycket känslor… förlåt, säger hon samtidigt som hon andas fokuserat.
– Det är okej, säger den tävlande på scenen som alldeles snart ska skickas hem.
Trots att det är juryns jobb att bedöma, hylla och såga, förstår jag att det måste vara oerhört tufft att behöva fatta beslut som dessa. Att se de tävlandes hopp slockna och deras drömmar krossas.
Juryn har fått mycket kritik
Säga vad man vill om ”Idol”-juryn. De har fått mycket kritik av tittarna, i synnerhet Peg Parnevik.
Men i ögonblick som dessa tycker jag att de visar en mänsklighet som behövs när, oftast unga människor med hela livet framför sig, ska få sin hårda dom.
När jag ser juryn kämpa med tårarna förstår jag också hur tungt uppdraget faktiskt är. För bakom varje nej finns en människa som har vågat drömma stort – och någon måste vara den som släcker det hoppet.
Att juryn blir så påverkade av stunden tycker jag inte gör dem mindre professionella. Tvärtom. Det visar att de aldrig glömmer vilka som står framför dem.
Läs mer:
