Hon är ständigt aktuell i tv. Men även om vi är vana vid att se henne i rutan är det inte alla som har koll på hur hennes liv har sett ut genom åren, framförallt inte i barndomen. Bakom succén döljer sig nämligen många perioder av totalt mörker.
Babben Larsson räknas idag som en av våra allra största underhållare, ständigt aktuell i tv – inte minst i tv-program som ”Bäst i test”. men resan dit har varit mycket lång. I sin självbiografi ”Barbro föra Babben” berättar hon om sin uppväxt på Gotland och ett våldtäktsförsök hon utsattes för som 8-åring.
I boken nämner Babben att hon nog var en besvikelse för sina föräldrar. Detta då de redan hade en dotter och önskade sig en son. Det satte en prägel hos Babben som gjorde att hon blev lite mer av en ”pojkflicka” och åt det grabbigare hållet.
Med det sagt vägrade hon lyda några av deras regler. Hon var kaxig, sa emot och gjorde tvärt emot vad de sa ofta. Men hon ville få deras uppmärksamhet och gjorde mycket för att de skulle se henne. Det hade kunnat räcka, för några kramar eller andra ömhetsbevis fick hon inte.
Det var inte förrän hon sov över hos en kompis och såg hur dennes mamma kramade om kamraten inför läggdags som hon insåg att det förekom hos andra. En känsla av otillräcklighet och skam växte fram i Babben och för att döva de känslorna började hon tröstäta.
– Om jag blev ledsen visste jag att det inte fanns någon där som skulle trösta mig. Ofta ville jag inte ens visa att jag var ledsen eftersom jag var rädd att anledningen till min sorgsenhet skulle framstå som fånig i mammas och pappas ögon. Då blev det istället att jag tog en macka eller något annat ätbart. Det hjälpte för stunden, har hon berättat för Hemtrevligt.
Utsattes för ett våldtäktsförsök
Att Babben fick klara sig själv och lära sig av sina misstag har format henne. Något annat som satt djupa spår i henne är ett våldtäktsförsök hon utsattes för som 8-åring.
Det var en kompis storebror som förgrep sig på henne, samtidigt hjälpte kompisen till att hålla fast henne.
– Det var en riktig knäck för tilliten. Jag tror att det bidrog starkt till att jag fick svårt att anförtro mig till andra. Jag visste att jag inte kunde gå hem till mamma och pappa och tala om vad som hänt. För det första var jag osäker på om jag skulle bli trodd, och för det andra var jag rädd att jag själv skulle få skulden för det som skett. Jag tyckte inte att mina föräldrar var så bra på att hantera obehaglig information. Därför hade jag många hemligheter för dem.
Men det som tog knäcken på henne ordentligt var den dagen då föräldrarna bestämde sig för att göra sig av med alla kor på gården och i stället satsa på grisar. Korna hade varit Babbens livlinor hela hennes liv, det var till dem hon anförtrodde sig till i svåra stunder och nu skulle de bara försvinna.
Barbro har sagt att det var en av de värsta smällarna under barndomen och att det gjorde henne vilsen. Hela tiden hade hon haft en plan på att ta över gården, men nu var allt borta.
Föll på målsnöret
Snart fann hon däremot teatern och när teaterchef på Gotland pushade henne att söka till scenskolan i Stockholm så gjorde hon det. Första gången föll hon på målsnöret, men juryn bad henne att återkomma ”några kilon lättare och med några repliker på rikssvenska”.
Sagt och gjort. Något år senare stod Babben framför juryn igen och kom in. Under åren stod hon på en mängd scener och hennes föräldrar kom och tittade vid ett flertalet tillfällen. Hon såg på dem att de var stolta, men något muntligt beröm blev det sällan.
För Hemtrevligt berättar Babben att hon fick den komiska ådran av sin far. Han hade en tajming som få och kunde summera en vanlig eftermiddag på gården på ett sätt så att folk vek sig av skratt. Trots att hennes föräldrar inte var fysisks aeller berättade för henne hur viktig hon var för dem kunde hon känna att hon var en pappas flicka.
Brevet till pappan
När han fyllde 75 bestämde hon sig för att skriva ett brev till honom där hon berättade hur mycket han betydde för henne. Hon insåg senare att hennes mamma också läst brevet och grämt sig över att hon inte fått något.
Babben hade förhoppning om att en dag kunna skriva ett liknande brev till sin mamma. Men så blev det aldrig.
– Det var tydligt att mamma hade läst brevet och insett att hon inte hade fått ett likadant när hon fyllde 75 år. Jag hade intentionen att skriva ett brev till henne också – men när hennes 75-årsdag närmade sig var jag inte mogen för det. Det hade känts fel att krysta fram någonting som inte kom från hjärtat.
Efter många timmar i terapi har Babben slutat att älta barndomen och kommit underfund med att
hennes mamma varit oförmögen att knyta an till andra människor, inklusive sina egna barn.
– Idag är jag helt säker på att hon inte var någon elak människa. Mamma var kompetent på många områden, men att känna av andra människors känslor och behov var en förmåga som hon saknade. Egentligen var det nog hon själv som led den största förlusten av det.
LÄS MER:
