Långt innan hon lämnade ett bestående avtryck i filmer som ”Vi hade i alla fall tur med vädret” och kalendern ”Broster Broster”, var vägen till rampljuset lång.
När skådespelaren Claire Wikholm växte upp tvingades hon leva tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma som hade en stor hemlighet.
Först när hon var äldre fick hon veta att familjevännen egentligen var hennes pappa.
Att hon skulle ta sig ända till strålkastarljuset var det nog inte många som trodde på. Inte minst den blivande skådespelaren själv. Claire Wikholm fick redan som liten veta att världen inte alltid är en trygg plats.
När stjärnan medverkade i ”Stjärnorna på slottet” 2015 berättade hon öppet om uppväxten med sin psykiskt sjuka mamma.
– Det första jag minns av min barndom är att jag låg i en spjälsäng och det kom in en man som väl ville ha min mamma. Men hon ville inte, då tog han upp mig, öppnade fönstret och höll ut mig och sa ”om du inte ligger med mig så släpper jag din unge”, berättar hon i programmet.
Claire Wikholms mamma led av psykisk ohälsa
Dessutom varje gång när Claire begav sig utanför hemmet med sin mamma, tvingades de gömma sig i buskage. Hennes mamma var övertygad om att de var förföljda.
– Min mamma ljög så mycket så man vet inte riktigt. Det var en stark kvinna men hon blev knäpp, sinnessjuk och hade förföljelsemani.
Hennes mamma kämpade hårt för att få ihop vardagslivet. Medan hon flackade mellan olika jobb fick Claire tillbringa tid på pensionat där de bodde. Uppväxten har Claire själv beskrivit som ”konstig”.
– Ja, mamma var knäpp. Sinnessjuk. Men det visste ju inte jag. Man lärde sig stänga av knäppsidan. Tänkte bara äh, nu är hon så där igen. Som när jag varje vecka var tvungen att kolla och bocka av böckerna vi hade uppställda i en hylla. Riktiga skitböcker som mamma köpt i en låda på loppis, och noga skrivit upp titlarna på i en anteckningsbok. Hon var så rädd för att någon skulle komma och stjäla dem, har hon berättat för Ica-kuriren.
Hemlighöll pappans identitet
Trots att de hade det knapert, sparade mamman ihop pengar så Claire kunde gå i dyr skola, Franska skolan.
– Vi fick ju svälta, nästan, för att mamma skulle ha råd med skolavgifterna. Men utbildning ansåg hon vara det viktigaste för en kvinna. Så hon betalade. Nej, jag var inte mobbad, särskilt, utan hade kompisar i skolan. Blev inte retad för att jag var fattig, inte alls. Mina skolkamrater var så överklass att de väl aldrig träffat någon sådan som jag, anade nog inte att man verkligen kunde vara fattig, på riktigt. Fast lite utanför kände jag mig ibland – de andra hade barnsköterskor och limousiner som kom och hämtade dem i skolan. Medan jag blev hämtad av min mamma. Det tyckte jag var genant.
Men det fanns också en stor gåta i familjen. Som liten minns Claire hur hon frågade sin mamma vem hennes pappa var. Svaret blev att han var död. Men det visade sig inte stämma. En nära vän till familjen visade sig vara Claires pappa.
– Det var så vidrigt, det var ett sådant förräderi, berättade hon i SVT-programmet.
Allt förändrades när Claire fick veta vem som var hennes pappa. Innan det avgörande beskedet hade hon och familjevännen Olof en fin relation.
– Jag tyckte mycket om Olof. Han var en jättebra berättare och han brukade återge de skräckhistorier i radioprogrammet ”Mannen i svart” som jag inte fick lyssna på för min mamma. Dessutom hittade han på svåra rebusar, har hon tidigare sagt till Expressen.
– Jag vet inte varför mamma och pappa inte berättade tidigare hur det förhåll sig. Tydligen var de på väg att gifta sig först vid mitt dop, sedan när jag skulle börja skolan och så vidare, för att jag inte skulle vara ett oäkta barn. Men de blev alltid osams och bröllopsplanerna ställdes in. Mamma skyllde ifrån sig när jag undrade varför hon inte berättat tidigare, jag tyckte att det var tarvligt gjort men hon sade bara att ”det inte hade blivit av” att säga vem som var min far.
Dåliga samvetet som mamma
Med tiden förändrades relationen mellan Claire och Olof.
– Det som är synd är att vi hade varit ganska goda kompisar fram till dess att jag fick veta att han var min pappa. Att jag heter Olofsdotter i mellannamn var nog för att min mamma ville markera att jag hade en pappa, trots allt. Hon var ju inte gift.
Många år senare när Claire själv blev mamma fick hon själv kämpa. Efter att ha blivit ensamstående med sonen Ludvig fick hon kämpa för att få jobb. Hon har tidigare berättat om hur hon sökte hjälp hos socialen och fick barnvakt. Men det blev till ett dyrt pris.
Efter jobben på teatern var Claire trött, medan sonen ville ha hennes uppmärksamhet.
– Min son Ludvig har ju skällt på mig efteråt för att jag förstörde hans barndom, för att jag aldrig var hemma och sov så länge på morgnarna efter föreställningarna. Medan jag sov kunde han hämta sina leksaksbilar och sätta sig vid sidan om mig i dubbelsängen och leka, i två timmar, alldeles för sig själv. Det där har han påmint mig om.
Läs mer:
