Han var skådespelaren, musikern och estradören som älskade livet.
Men redan tidigt i livet fick Rikard Wolff lära sig hur rädsla kan sätta djupa spår i hjärta och själ.
Som 11-åring var han övertygad om att han skulle dö efter att ha diagnostiserat sig själv med okänd sjukdom.
Redan under barndomen började känslorna bubbla över alltför ofta. Rikard Wolff växte upp i Stockholmsförorten Gubbängen i ett radhus och senare år i Karlstad. Hans pappa arbetade som ingenjör men kämpade med depressioner. Rikards mamma var hemmafrun som ständigt kände sig instängd och ville få komma ut till arbetslivet. Rikards bror Mikael föddes med en livshotande sjukdom och var ofta sjuk.
Allt detta gjorde att Rikard själv ofta fick raseriutbrott. Han kämpade dessutom med psykiska problem, något som stjärnan berättade om i sin självutlämnande självbiografi ”Rikitikitavi” – med undertiteln ”En folkhemsberättelse”.
– Det betydde väl att jag reagerade starkare än andra ungar på olika yttre oroligheter. Det kunde vara vad som helst, som koldioxid eller radioaktivitet eller sjukdomar, berättade Rikard själv i SVT dokumentären ”Rikard”.
Var rädd för att föräldrarna skulle överge
Skådespelaren berättade också öppet om hur han ständigt var rädd som barn. Tanken på att hans föräldrar skulle överge honom fanns ständigt där.
– Redan från fem, sex års ålder var jag inkallad till olika barnpsykologer som försökte läsa min panikångest.
När hans mamma till slut började jobba igen tog inte Rikard det så bra. Kort efter att hans mamma återvänt till arbetslivet tvingades hon säga upp sig.
– Jag tvingade dem till underkastelse tack vare detta. Jag lekte på medan mamma satt nere i köket och var frustrerad över att hon inte fick gå någonstans.
Rikards pappa drabbades sen också av depression. Detta gjorde att situationen hemma förvärrades.
– Brorsans sjukdom, mammas rädsla och pappas skörhet gjorde att jag reagerade enormt starkt på att pappa blev deprimerad. Terapeuterna var oroliga, men mina föräldrar ville inte kännas vid att det fanns problem. Vi var ju en fin familj och det fick inte vara några sprickor i fasaden. Om jag hade varit mindre känslig hade det inte varit så stora problem. Jag behövde något annat och sökte efter andra vuxna, som var mer stabila. Det fanns inget centrum i vår familj. Mamma sökte min hjälp och när jag var skräckslagen blev det väldigt kaotiskt. Allt blev mycket, mycket värre. Jag hade ingen vuxen att vända mig till, har han sagt, enligt Tidningen Socionomen.
Rikard Wolff trodde han skulle dö som 11-åring
Detta eskalerade i att Rikard hamnade djupt ner i mörkret redan som 11-åring. I samband med att Rikard medverkade i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” berättade skådespelaren hur han var säker på att han drabbats av en könssjukdom och skulle dö. När han försökte anförtro sig till sin mamma fick han kalla handen.
– Jag slog i läkarböcker och gjorde ett försök att prata med mina föräldrar. När det inte gick kände jag att jag var fördömd på något vis, berättade han i programmet enligt Aftonbladet.
Under fyra år sa han ingenting. Rikard var fast besluten att han skulle dö av sjukdomen som han hade diagnostiserat för sig själv.
– Det handlar om brist på förtroende mellan barn och förälder. När skräcken kommer över en värderar man på något vis vad som är värst: att gå omkring och bära på det eller att tala om det, säger han.
När han till slut vågade söka hjälp och bli undersökt kom ett lättande besked.
– Vad det var är inte intressant. Det var en enkel åkomma som gick att åtgärda snabbt. Det hade kunnat gå på en kvart, om jag hade vågat säga att jag hade ett problem.
Hittade sitt kall i teatern
Räddningen från allt blev att fly till fantasin. Utan att förstå det kände Rikard ett kall till skådespeleriet.
– Jag tror att jag hade klart för mig redan när jag var sju år att jag skulle bli skådespelare, utan att jag visste vad det var. Det hade mer med fantasin att göra, att få leva i en värld som inte är just här och nu, sade han till TT Spektra 2007.
Det första stora steget till teaterlivet blev under skoltiden i Skara. Då arbetade Rikard med olika fria teatergrupper innan 1984 då han fick beskedet som förändrade allt. Rikard Wolf blev antagen på Teaterhögskolan i Malmö, skriver Expressen.
Under studietiden fick han dessutom sin första stora roll 1986. Uppsättningen ”Affären Danton” blev Rikards startskott som skådespelare. 1990 fick även resten av svenska folket upp ögonen för den talangfulla stjärnan. Då medverkade Rikard i tv-serien ”Apelsinmannen”.
Stora genombrottet i ”Änglagård”
Men det fanns också en viktig sak som påverkade tråkigt nog vilka roller Rikard fick. Han var en av de första skådespelarna som öppet kom ut som homosexuell. I intervjuer berättade Rikard att det var allt annat än lätt att få både jobb men också bli behandlad med respekt.
– Min sexuella läggning har placerat mig i ett rollfack, på gott och ont. Med några få undantag har jag fått gestalta homosexuella män, demoniska djävulsfigurer och kvinnor, sade Rikard Wolff till Året Runt 2015.
Men det stora folkliga genombrottet som gjorde Rikard till den älskade stjärnan som vi alla känner till, kom förstås 1992. Då hade Colin Nutleys filmklassiker ”Änglagård” premiär. I rollen som Zac tog han sig rakt in i svenska folkets hjärtan.
– Jag gick från att vara en sådan person som man känner igen från kultursidorna till att ha en stor svensk publik. Jag tycker att Zac var en lycklig projicering men lite tjusigare och coolare än jag någonsin var. Jag tyckte hela tiden att jag fick spela en lite coolare version av mig själv, sade Rikard Wolff till Expressen 2013.
– Det är egentligen först nu, 20 år efteråt, som det här börjar släppa lite grann. Under 20 års tid var det så att det mer eller mindre var varje dag som någon kom fram på stan och sa någonting om Zac, sade han.
Drabbades av lungemfysem
Karriären tog rejält fart och Wolff syntes på landets största teaterscener. Det blev dessutom två filmer till med ”Änglagård”-gänget. Han släppte musik och 1995 kom låten ”Pojken på månen” som blev en av hans mest älskade verk.
Men när Rikard röjde framgångar som skådespelare kämpade han också med sin hälsa. Tidigt i livet fick han beskedet att han drabbats av ärftliga sjukdomen lungemfysem och kol. Rådet från läkarna var tydligt: inte röka och vara hälsosam. Men att följa råden medgav Rikard var lättare sagt än gjort att följa.
– Jag har en ständig dialog med läkare om alkohol och mat och sådär. Ska jag vara helt strikt ska jag inte dricka en droppe, jag ska äta var tredje timme och jag ska ha en god nattsömn åtta timmar per natt och ingen av dessa tre gör jag till 100 procent, sa Rikard när han gästade podcasten ”Värvet” 2017.
– Men samtidigt så är det ju så att du ska ha livskvalitet, eller vad man ska säga, jag vill ju också njuta så jag tror inte jag kan leva om jag inte får tycka att det är lite härligt.
Hälsoläget blev dock värre med åren. Sista tiden av sitt liv gjorde lungsjukdomen att Rikard hade svårt att andas. Situationen blev såpass allvarlig att han behövde lungtransplantation.
– Alla, Rikard mer än någon, förberedde sig och hoppades på en lungtransplantation. Men jag menar, det är en ganska stor operation. Och det blev klart under de senaste veckorna att det hoppet, att det miraklet, kanske inte skulle hända, sa vännen Colin Nutley efter Rikards död, till Aftonbladet.
Ville inte ge upp hoppet
Ända in i slutet ville inte Rikard ge upp hoppet.
– Han var magnifik i fighten, om man säger så. Doktorerna och sköterskorna häpnade över hans styrka och humorn han höll fast vid. Han var helt fantastisk.
I en intervju med Året runt från 2015 berättade Rikard att han tyckte att de bästa rollprestationerna han hade gjort – hade varit efter sjukdomsbeskedet. Fokuset skiftade från prestation till hur han fysiskt skulle klara av att göra arbetet.
– Scenångesten som jag bar på tidigare har försvunnit. Min svaghet har blivit min styrka. Det jag har använder jag numera till hundra procent, sade han till tidningen.
Rikard Wolff somnade in 17 november 2017 i sviterna av lungsjukdomen. Folkkära stjärnan blev 59 år gammal.
Vi minns en underbar skådespelare som gav oss så mycket. Sov i ro älskade Rikard Wolff.
Läs mer:
