Suzanne Axell fyller 70 år – därför flyttar hon fram stora firandet

Suzanne Axell. Foto: Johanna Norin/press & Henrik Montgomery/TT — Foto: Johanna Norin/press & Henrik Montgomery/TT

Suzanne Axell fyller 70 år mellan jul och nyår.
I en stor intervju med Nöjeslivet berättar den folkkära tv-profilen om varför firandet blir uppskjutet, åren med ”Fråga doktorn” och saknaden efter Dagny Carlsson.
Men också om ilskan – efter de äldre tv-tittarnas vittnesmål.
– Vi borde ha respekt, för de här generationerna har ändå jobbat fram det Sverige vi har i dag, säger hon till Nöjeslivet.

Journalisten och programledaren Suzanne Axell blev folkkär när hon ledde ”Fråga doktorn” i SVT i 18 års tid. På senare år har tittarna också kunnat se henne i olika underhållningsprogram som ”Let’s dance” och ”Sveriges dummaste”. Mellan jul och nyår – närmare bestämt den 27:e december – fyller Axell 70 år. Nöjeslivet fick en personlig och stor intervju med Axell som pratar om insikten efter bästa kompisens död, hyllar sin 90-åriga mamma och berättar varför hon brinner för äldres rättigheter att ta plats i samhället.

Suzanne Axell om att fylla 70

Grattis i förskott Suzanne! Du fyller jämnt i mellandagarna.
– Ja, precis! Tack.

Hur känns det att fylla 70?
– Alltså, jag är en sån där som tycker att livet ska vara roligt ända in i kaklet om du förstår vad jag menar. Sen hade jag min bästa vän Åsa som dog i cancer när hon var bara 30 år. Så jag är glad för varje dag jag får leva och vara med och sparka. Så tänker jag på livet, säger Suzanne Axell.

Vad tråkigt att höra om bästa kompisen. Var det många år sen?
– Ja, det är många år sedan. Men jag tänker på henne nästan varje dag i alla fall. Vi var ju bästisar från det vi var tio år så det var tufft. Men det är så med alla människor. Jag pratar mycket med folk på stan, kommer fram och vill snacka med mig fortfarande. Du vet såna grejer och det är ingen av oss som går igenom livet bara dansande på rosor, utan det kommer de där åren eller de där tiderna när allting är tufft. Men då gäller det att liksom ha någon slags förtröstan och framför allt vara glad åt livet. Livet är fantastiskt och det ska man vara tacksam för.

Kloka ord. Hur tror du förresten att din sambo Jörgen kommer att uppvakta dig på stora dagen?
– Det vet jag inte. Jag ska fira min födelsedag lite längre fram i vår, för att alla mina kära vänner och släktingar och alla. Att vara född mellan jul och nyår, det är ganska tufft på många sätt. För att när jag var liten så sa alltid morfar, han skulle skoja med mig. Min morfar Ingvar sa alltid: ”Vi lägger undan en julklapp till Suzanne”, och det var ju stentufft när man har två systrar som är födda i april och maj och fick alldeles egna uppvaktningar. Men nej, jag tänkte nog att vid en tidpunkt när det är lite soligare och det är lite mer folk i stan och lättare att samla några, då tänkte jag hitta på något roligt. Jag har inte riktigt bestämt vad än, men det blir någon gång framöver.

Flyttar fram firandet

Brukar du göra så att du firar lite längre fram?
– Nej, men det är lite speciellt i år. Min kloka mamma, Anita som fyllde 90 år i våras, hon sa alltid att jag skulle fira min namnsdag den 11:e augusti. Då är det Susannadagen. Hon gjorde lite speciellt för mig på den dagen, för att jämna ut det mot mina kära yngre syrror, så att det blev lite rättvist när man var liten.

Att fylla år just den 27 december har hon ingenting emot.
– Så jag har aldrig känt mig förfördelad på det sättet. Men det är många som är så uppe i allting annat, att det ska vara julafton och det är nyårsafton. Sen jag som en klump mitt i alltihopa då. Ibland är det inte så många som tänker på mig på det sättet, men jag blir ihågkommen på alla möjliga sätt året runt. Det är snälla människor som säger snälla saker, så jag känner mig inte ledsen. Det var värre när jag var nio, då var jag avundsjuk på mina syrror.

Stora jubileumsåret för familjen

Vilket år för er! Mamma fyller 90 och du fyller också jämnt, stort! Vad är det bästa med att vara 70 i dag jämfört med när du fyllt 40 eller 50?
– Att jag har fått mer och mer respekt för livet och att man ska vara glad för att man lever. Och man ska försöka se något positivt i varje dag för att det går rasande fort allting. Jag har precis läst Bob Hanssons bok ”Snällast vinner”. Jag tycker den var helt underbar. Han har en fantastisk insikt i boken om hur man bör tänka på livet och på varandra, och ge varandra lite tid. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker inte man bara ska flåsa förbi och glo på mobiltelefonen, utan man ska ha lite tid för varandra också. Det är jätteviktigt.

Vad du gör i dag för att må bra? Låter som att svaret lutar åt böcker, eller?
– Jag är ivrig bokläsare. Det gör jag. Jag läser just en bok om Ellen Key, som var en stark kvinnobild en gång i tiden. Jag tror tjejen som har skrivit boken (”Den som följer en stjärna vänder inte om”) heter Malin Haawing. Men hur som helst, den är jättespännande och jätteintressant. Jag kunde inte lägga ifrån den när jag hade börjat läsa, men jag tycker det är viktigt ibland att att ta pauser i livet. Jag stänger av ibland och är lite för mig själv. Tycker inte man behöver vara tillgänglig jämt, dygnet runt, året runt för det sliter på kroppen och själen mer än vad man tror. Men fysiskt är jag mycket ute i Roslagen och då skuttar jag runt på tomten, gör grejer och har mig. Då är jag ute i friska luften. Det är jättehärligt. Jag försöker kombinera det där, jag bor i stan och har stadslivet per automatik. Men det är skönt att komma ut i naturen också. Det är jätteviktigt för mig.

”Fråga doktorn” – en stolthet

När du ser tillbaka på alla dina år med ”Fråga doktorn”, vad känner du då?
– En enorm stolthet över det. Jag OCH redaktionen, det vi lyckades genomföra. Att ta ett program som hade ganska låga tittarsiffror och göra det till ett miljonprogram under de 18 år som jag rattade skutan så att säga. Det är jag väldigt, väldigt stolt över. Sen fick jag ju också ett fint erkännande när jag blev hedersdoktor vid Karolinska Institutet 2018. Det var ju ett riktigt kvitto på att jag hade gjort ett bra jobb. Andra människor skulle jag vilja säga, utanför företaget, har sett en mer nästan tror jag. Så sent som i går kom det fram två stiliga killar till mig, olika, kände inte varandra. Jag satt på en restaurang med en kompis och de tackade och tyckte att jag var fantastisk. Och det är ju roligt att få höra ibland. Den saken är klar. Jag blev jätteglad, säger Suzanne Axell och skrattar.

Tittarfrågan efter ”Fråga doktorn” som fortfarande stannat kvar

Finns det någon tittarfråga från alla de här åren som fortfarande har stannat kvar hos dig?
– Ja, alltså det som bekymrar mig lite efter alla de här åren, det är ju alla breven jag fick personligen och även till redaktionen om ensamheten. Om att äldre människor inte blir lyssnade på. Jag tror ibland att vi i samhället ”skyfflar” undan gamla människor. Folk står och suckar när de äldre ska betala med kontanter och de står och suckar när de inte kommer ihåg sina koder. Det är ju jävla Kokalolasos-språk överallt nu för tiden med pinkoder och lösenord. Och jag har inga problem, men jag ser ju. Jag går ju i affärer och jag åker buss så jag ser det liksom. När folk står och suckar. Det där fick vi mycket brev om under alla de här åren och då. Det har inte blivit bättre, det kan jag inte påstå.

– Vi har ett land där vi borde ha en fungerande post, där vi borde ha möjlighet att betala med kontanter. Det går för snabbt ibland och då blir folk liksom irriterad på den som är gammal och inte hänger med. Men det är inte att man har blivit dummare för att man är gammal, det är bara det att det går lite långsammare. Och det borde vi ha respekt för tycker jag. Vi andra. För de här generationerna har ändå jobbat fram det Sverige vi har idag. Det där har jag en hel del tankar om. Jag tycker faktiskt att vi borde bli lite vänligare mot våra gamla här i landet, helt klart.

Det saknar Suzanne Axell med tiden på SVT

Saknar du sändningarna eller njuter av att få slippa vara med i TV?
– Ja, jag saknar kontakten med publiken. Jag hade en otrolig kontakt med publiken och det har ju visat sig genom åren. När man kommer fram och dunkar mig i ryggen och säger att man saknar mig. Det är väl det högsta betyget en programledare och journalist kan få. Jag saknar kontakten med publiken och alltihopa. Och jag jobbade med otroligt fina människor. Men jag saknar inte resorna till och från Umeå.

Vad tror du det var som gjorde att så många kände förtroende för just dig när du var i rutan?
– Det måste ju nästan du svara på! Det kan inte jag svara på. Det låter så otroligt självupptaget, jag vet inte. Jag svor en gång i tiden, när min vän Åsa hade gått bort, att jag alltid ska försöka vara den jag är. Jag försöker alltid behandla mina kollegor schysst. Tycker inte om snorkighet och tillgjordhet. Jag är rakt på. Sen har en del människor haft problem med att jag är född på Söder i Stockholm och snackar stockholmska, haha. Men många gillar det också. Och det är ju också en dialekt. Den ska också leva, eller hur? Jag får fortfarande brev och skickar julkort till tittare i Malmö, och i Uppsala som jag fick kontakt med på radio- och på tv-tiden. Och vi har fortfarande kontakt, jag tycker det är fantastiskt. Jag vet inte. Jag har försökt vara den jag är. Bara rakt upp och ner. Och det är kanske det folk gillar. Jag vet inte.

Kärt återseende med Lotta Engberg

Klart att alla dialekter ska få ta plats! Men hur var det att spela in ”Sveriges dummaste” som du var med i här i år?
– Jättekul med versaler och utropstecken! Det var jättekul. Det var kul att träffa Lotta igen, för hon och jag har stött ihop genom åren på uppesittarkvällar. Jag lärde känna lite nytt folk som jag aldrig hade träffat förut. Tjejerna var jättegulliga. Och sen var det ju roligt att vinna, för jag var ju den som åkte ut först. Så jag var definitivt inte dum om man säger så. Det var jättehärligt. Ett kul gäng, ett jättekul produktionsgäng och vi hade supertrevligt alltså.

Snacka om högt i tak?
– Ja ja ja. Och sen var det ju så roligt för att när de ringde mig och sa att programmet heter ”Sveriges dummaste” tänkte jag ”äh, ingen minns en fegis”. Det är bara att kasta sig ut. Det var också så kul att träffa Björn Hellberg igen, för han var ju domare när jag var med i ”På spåret”. Vi hade skitkul tillsammans. Och nu blev det en jättesuccé så nu ska de ju fortsätta. Nu kanske folk är lite piggare på att hoppa på. Och vi som var första gänget var lite modiga faktiskt tycker jag.

Lucialyckan med 90-åriga mamman

Det låter som att vi kommer få se dig i fler tv-sammanhang under 2026?
– Ja, jag säger så här: Jag tackar ja till allt som är roligt. Jag är totalt opretentiös, men jag tycker att det är roligt att vara med. Det var en salig blandning av folk i ”Sveriges dummaste”, högt och lågt och brett och en del kunde mycket, en del kunde ingenting och så. Men det är viktigt, tror jag. Jag tror vi svenskar har blivit lite för allvarliga ibland. Det är faktiskt viktigt att ha roligt ibland också, även om världen ser ut som skit mellan varven. Men jag tror att vi måste det för att annars pallar vi inte helt enkelt.

Vad är det som gör dig riktigt lycklig i vardagen numera?
– Riktigt lycklig var jag häromdagen, dagen före Lucia när jag rullade ner min mamma som numera tyvärr sitter i rullstol. Och så fick vi se ett jättefint lussetåg här på Gärdet i Stockholm, med körsång. Mamma har, av olika anledningar, inte sett något luciatåg förutom de fina i SVT, för där gör ju SVT ett fantastiskt jobb tycker jag, med Luciamorgnarna. Hon satt där, vi drack kaffe och fick glögg. Hon skulle till frissan sen på eftermiddagen också. Då höll jag min mammas hand. Hon kämpade stenhårt för oss när vi var små och när hon blev ensam med oss barn. Nu försöker jag ge tillbaka lite grann. När vi satt där, ljusen brann och vi hörde luciasången, då var jag väldigt lycklig i hjärtat. Det måste jag erkänna.

”Enorm respekt för äldre”

Det låter underbart. Förresten så fick ju du och Dagny Carlsson (1912–2022) också en nära relation för ett par år sen. Förändrade hon din syn på åldrande?
– Jag har ju alltid haft en enorm respekt för äldre. Jag tycker inte man ska svälja vad som helst, men jag har haft respekt för äldre för jag tycker att de har mycket att lära, säger Axell.

Hon passar samtidigt på att slå ett slag för historia.

– Jag frågade kassörskan om någonting, en yngre tjej i 20-årsåldern. Då svarade hon mig: ”Jag levde inte då, så jag vet inte”. Och då kunde jag hålla mig så jag sa: ”Jag levde inte när Gustav II Adolf levde heller, men jag vet vem han är”. Jag tror att vi är dåliga på att titta bakåt. Att Sverige var ett av Europas och världens fattigaste länder för bara 120 år sedan. Att vi glömmer bort sådana där saker tycker jag är lite skrämmande. Tänk dig det att Dagny var född tre veckor efter att Titanic gick under. Du vet, man får ju tidsperspektiv så det susar runt öronen, säger Axell.

Saknaden efter Dagny Carlsson

Hon lärde känna Dagny när världens äldsta bloggare gästade ”Fråga doktorn”.

– Dagny var helt otrolig. Och att lära känna henne, jag kände henne i elva år av mitt liv och hennes liv, och det var… alltså hon var alltid så rolig! Sista året var tufft men vilka svar hon kunde ge och så mycket skratt. Hon skuttade upp på scenen när vi skulle göra intervjun uppe på Fråga doktorn i Umeå. En gång glömde hon hörapparaten så jag fick skrika frågorna i örat på henne. Men det var det enda. Jag såg ljudteknikern höll på att gå ner i spagat nästan för att det är svårt med någon som har dålig hörsel. Då får man ta i. Och jag pratar ändå ganska högt och tydligt. Men jag saknar henne. Jag förstår att folk inte kan bli hur gamla som helst. Men Dagny, hon var one of a kind. Helt klart en enastående kvinna, säger Suzanne Axell.

Lär sig italienska

Verkligen. Finns det någonting nytt i livet som du fortfarande är nyfiken på att lära dig eller prova?
– Ja, det är en bra fråga. Jag har precis i höstas börjat läsa italienska med en underbar tjej på 28 år som heter Sofia. I alla fall nu har jag börjat lite grann. Det är en gammal dröm som jag har haft sedan jag var i 20-årsåldern, att lära mig italienska. När jag föddes på Södersjukhuset här i Stockholm så berättade mamma för mig att sjuksköterskorna kallade mig för ”lilla italienskan”. För jag hade så mycket tjockt och mörkt hår på huvudet. Och jag har alltid haft en dragning till Italien. Så nu försöker jag göra verklighet av drömmarna att lära mig ett språk till. Och i det här fallet italienska.

Hur hoppas du annars att de kommande tio åren ska kännas?
– Friska och hälsosamma och med ett jäkla glatt humör och flaggan i topp!

Stort grattis på 70-årsdagen, säger vi på redaktionen till Suzanne Axell!