Kristina Lugns sista samtal med vännen Allan Edwall

En sista föreställning hann de med tillsammans innan de skildes åt.
Kristina Lugn hann dela samma scen med nära vännen Allan Edwall, bara dagar innan hans sorgliga bortgång.
Och det hon hade att säga efter hans död, avslöjade deras verkligt vackra relation i slutet.

Det finns många som har stått på landets stora scener, men långt ifrån alla kan beröra – på riktigt. Men en av dem som verkligen har gjort det och lämnat ett bestående avtryck är utan tvekan Allan Edwall. Den ikoniska skådespelaren som för alltid kommer bli ihågkommen för sina många insatser i Astrid Lindgrens värld hade någonting alldeles extra.

Han kunde kasta sig emellan roller som Emil i Lönnebergas rasande pappa till Skorpans farfar i ”Bröderna Lejonhjärta”. Med en värme och karisma som är svår att ta på älskas han av generationer som vuxit upp med hans enorma skådespelartalang. Faktum är att nya generationer växer upp och får upptäcka hur genial och jordnära han faktiskt var.

Och när det gäller relationer inom branschen hade Allan utan tvekan en alldeles särskild plats i hjärtat för en viss skådespelarkollega. För bara en kort tid innan Sverige förlorade sin älskade ikon, hann han spela ett par föreställningar tillsammans med Kristina Lugn. Tillsammans satte de upp pjäsen ”Rut och Ragnar”, som dessutom snabbt möttes av fina recensioner och varm publikrespons.

Allan Edwall dödsorsak

Men det blev inte många föreställningar. Redan efter bara fyra dagar tvingades duon ställa in tills vidare. Anledningen var att Allan hade blivit sjuk och inte längre kunde ställa sig på scenen. Det som många däremot inte visste, var att Edwall redan ett år tidigare hade fått en cancerdiagnos – och under pjäsföreställningens gång, försämrades hans hälsa drastiskt.

Bara hans allra närmaste visste om just hur illa det faktiskt stod till med skådespelaren. Att få hålla cancern hemlig från offentligheten var det viktigaste. Bara kort tid senare nås Sverige av beskedet. Allan Edwall somnade in 7 februari 1997. Dödsbeskedet tog oerhört hårt på Astrid Lindgren som stått nära honom.
– Jag har varit mycket ledsen i dag. För det första var han en skådespelare som inte liknade någon annan. Han förstod precis hur jag hade tänkt mig mina figurer. Vi samarbetade väldigt bra. Nu sitter jag och gråter. Det här är en förlust för svenskt teaterliv och filmliv, ja för all sorts liv, sa hon till Expressen efter dödsbeskedet.

Sista samtalet innan Allan Edwalls död

Och en av de som hade stått Allan nära var kollegan Kristina Lugn. Efter hans död valde hon att träda fram och berätta om sista och svåra tiden de fick tillsammans.
”Fyra dagar före sin vilda död i februari 1997 spelade Allan Edwall sin sista föreställning. Men det var det bara han och jag som visste. Det var just av det skälet jag fick – inte gestalta, men föreställa, Rut”, skriver hon och fortsätter:

”Jag har aldrig haft någon talang för skådespeleri, men Allan hade rätt i att detta inte skulle bli mer uppenbart än absolut nödvändigt om han ställde mig bredvid en gabardinrock under en hatthylla och jag rörde mig så lite som möjligt och att replikerna skulle låta mer trovärdiga om jag sa dem utan inlevelse. ”Då verkar du bara lite deprimerad över att jag rör mig desto mer i dessa skor, som jag snart ska gå ifrån dig i””, skrev hon i en minnesteckning som publicerats av Svenska Akademien.

Och att lämna jordelivet var ingenting som Allan hade planer på att göra. Han ville in i det sista kämpa för sin hälsa, och Kristina berättade hur han till och med gav läkaren en pik.
”När läkaren förklarade för Allan att han inte skulle överleva sin cancer svarade han att han tyvärr inte kunde gå med på det eftersom han snart skulle ha premiär”, skrev hon då.

Kristina Lugns dikt till Allan Edwall

Allan Edwalls avtryck var utan tvekan enormt. Att få fortsätta arbeta utan sin vän att höra av sig till, var ett hårt slag.
”Jag sörjer och saknar honom, självklart, men jag sörjer och saknar också den som jag fick vara tillsammans med honom, den jag blev ihop med just honom”, har hon sagt.

Men en sak som dessutom verkligen sätter ton på dera speciella relation och vänskap, är utan tvekan en viss text. Kristina Lugn skrev en dikt för att hedra Allan, och det sätter verkligen ord på sorgen, mörkret och ensamheten.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag.
Då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick.
Och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren.
Som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn.
Blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.