Christina Schollins tårar i ”Wahlgrens värld” gör ont i hjärtat

Att bryta upp och börja på ny kula är allt annat än lätt.
När Christina Schollin ska tömma det stora röda huset är hon först lättad.
Men när känslorna tar över tvingas dottern Pernilla Wahlgren hoppa in, och det gör lite ont i hjärtat att se det som händer härnäst.

Åsikterna är skribentens egna.

Alla som någon gång har varit med om att förlora någon vet att sorgen ofta skiftar färg. Det kan komma tider då tomrummet inte känns så ödsligt, för att sedan ta över helt och förmörka allt. Sorg och saknad är ingenting som försvinner, hur många år som än går. Det enda man kan göra är att ta ett steg och en dag i taget.

Den 10 maj 2024 förlorade Christina Schollin sin stora kärlek och livskamrat. I över 62 år stod hon vid maken Hans Wahlgrens sida genom vått och torrt. Genom åren fick de fyra barn och fick även njuta av livet som mor- och farföräldrar.

Christina Schollins tårar i ”det stora röda huset”

Men mycket har förändrats i livet sedan dess. Det stora röda huset, som kallas Björkhaga, ligger på Norra Lagnö i Stockholms skärgård. Huset är en viktig samlingsplats för familjen Wahlgren/Ingrosso och har varit det i över 60 år. Men allting är inte detsamma längre innanför de fyra väggarna.

Sedan Hans bortgång känns huset tomt. Minnena innanför väggarna finns givetvis kvar men värmen och kärleken är för evigt förknippad med det liv som Christina skapade tillsammans med sin make.

När det är dags för fjärde avsnittet av ”Wahlgrens värld” bubblar alla känslor upp till ytan. Christina Schollin berättar i synk hur hon är lättad över att få börja göra sig av med saker och ge till andra som har mer nytta av möblerna och sakerna som har prytt huset i så många år.

Men när väl arbetet sätts igång blir det inte så lätt som hon tror. När den ena möbeln efter den andra försvinner går det upp för Christina vad hon faktiskt säger farväl till: minnen och ett liv där Hans ingick.

Pernilla Wahlgren kommer till sin mammas undsättning

Tårar börjar strömma nerför Christinas kinder och för att klara av den känslomässiga stunden väljer hon att ringa Pernilla Wahlgren. Hon ber dottern komma över och stötta henne. Christina förklarar att hon inte trodde det skulle bli så svårt.
– Det blev så definitivt. Det är ett helt liv. Var det så här det skulle kännas?, säger hon i synk.

– Min sorg efter Hans blev övermäktig och jag kände mig så ensam i allt detta. Nu är det bara jag.

När Pernilla sedan kommer över bubblar alla känslor över förståeligt nog. Det är mycket mer känslor än vad man kanske tänker sig först med ett hem. Minnena går nästan att ta på när de vuxit in i väggarna och lämnat bestående avtryck. Att sedan ge upp själva huset eller föremålen inuti är en stor sorg.

När Pernilla dessutom får vara med i bubblan kring sorgen gör det ont. Det blir personligt, vackert och någonting som faktiskt berör på djupet. Att se henne släppa allt för att finnas där för sin mamma gör att mitt hjärta värms ännu mer.

Så när Christina bryter ihop kring sorgen över att lägga ett kapitel bakom sig är det så mycket mer än så som sker. Det är saker där Hans har varit med, älskat och donat med. Saker som har varit en del av deras gemensamma liv.

Det gör ont att se hur svårt det är för Christina, och det är modigt att hon vågar släppa in kamerorna så nära mitt i allt det personliga. För när hon säger farväl till de olika tingen säger hon också farväl till en tid hon aldrig mer får igen. Och det är en hjärtskärande del av livet vi alla en gång måste ta oss igenom.