Äntligen är underbara ’Hotell Romantik’ tillbaka med en ny säsong. Men i avsnitt två kan jag inte låta bli att känna frustration …
Det råder ingen tvekan om att vi i dag är besatta av dejting. Allt från streamingtjänster till public service pumpar ut relationsprogram på löpande band. Love is Blind, Bachelor, Gift vid första ögonkastet, Love on the Spectrum, Bonde söker fru … Vad är vi uppe i? Tio programtitlar på tio olika språk?
Jag älskar det. Även om det ofta slutar med att någon varit där av fel anledning, att relationerna spricker direkt efter inspelningen eller att deltagarna verkar mer intresserade av följare än av äkta kärlek.
Efter alla dejtingshower där 23-åringar pratar i cirklar om vad de söker hos en partner har SVT gett oss Hotell Romantik, där människor över 60 år söker kärleken.
Och snabbt känner man sig avväpnad.
Till skillnad från många yngre deltagare i dejtingsåporna, som ständigt verkar fundera på om gräset är grönare någon annanstans, är deltagarna i Hotell Romantik ofta raka och tydliga. De vet vem de är. De vet vad de längtar efter.
Att höra dem prata om ensamhet, närhet och behovet av någon att dela vardagen med är både befriande och inspirerande. Det finns en uppriktighet där som saknas i många andra program.
Men det är också det som gör mig frustrerad.
Den nya säsongen har knappt hunnit börja och redan i avsnitt två är dramat i full gång. Attraktionen har slagit till, blickar har mötts och vissa deltagare har redan bestämt sig. Honom ska jag ha, henne ska jag ha!
Deltagarna måste sluta paxa varandra
De har, för att använda ett barnsligt men ganska träffande uttryck, paxat varandra inspelningsdag två.
Jag förstår det. Första intryck spelar oerhört stor roll. Det är svårt att inte ryckas med när man ser hur det glittrar till i någons ögon. Men samtidigt: lugn och fin nu. Om man på allvar vill hitta någon att älska och bli älskad av, borde man inte vara lite mer nyfiken?
Det är avsnitt två. Hur länge har de egentligen känt varandra? Hur mycket har de hunnit prata? Ändå börjar svartsjukan gro, revir markeras och vissa verkar redan ha stängt dörren för alla andra. Det är synd.
För hela poängen med programmet borde väl vara att träffa människor man annars aldrig hade träffat. Att våga ge en chans till någon som inte omedelbart motsvarar ens invanda föreställningar om vem man brukar falla för.
Om man har levt ett helt liv och på ålderns höst söker kärleken igen, finns det kanske anledning att fråga sig om den egna typen verkligen har varit så framgångsrik. Kanske finns det något att vinna på att stanna kvar lite längre i utforskandet. Bara vara lite nyfiken innan man bestämmer sig. Annars riskerar man väl att göra precis det man alltid har gjort.
Jag vet vad du tänker. ”Men de som har levat kanske vet vad de vill ha och därför går rakt på”. Mycket möjligt, men vad jag vet är det inte många par som hållit ihop efter inspelningarna. Många har släppt taget redan innan de packat väskorna för att åka hem till Sverige igen.
Med det sagt är det fortfarande fint att se vuxna människor som vägrar ge upp hoppet om kärleken. Jag önskar bara att de gav fler människor en chans innan de paxar den första som får hjärtat att slå lite extra.
LÄS MER:
