Blev mobbad för sin unika stil – Thomas Di Levas makalösa resa

Han har alltid gått sin egen väg med sitt eget sätt att uttrycka sig med sin egen stil.
Men när mobbningen blev för svår hoppade han av gymnasiet bara en månad före studenten.
Sedan dess har Thomas Di Leva fortsatt fått uppleva mobbning och stenkastning.

Som barn visste han att musiken var det enda han ville syssla med. Men att våga satsa var till en början svårt. I en tidigare intervju med Hemmets journal berättade Thomas Di Leva hur hans blyghet ofta tog över, trots att han ville egentligen ta plats.
– När det kom hem gäster brukade jag springa och gömma mig under ett bord. Musiken fanns alltid där och jag drömde om att bli artist. Men jag var väldigt försynt och satt mest för mig själv och ritade. Teckningarna föreställde mig själv på scen, har han sagt till tidningen.

Den första gitarren får Thomas som 11-åring. En tid efter börjar musiken ta allt mer plats och han bildar band tillsammans med kompisar.
– Vi var ganska driftiga, brukade uppträda på olika ungdomsgårdar och spelade till och med in en skiva. Rädslan för att stå på scen, och den värsta blygseln, växte gradvis bort men det var inte förrän i 20-årsåldern när jag blev professionell artist som scenskräcken försvann helt, har han berättat.

Thomas börjar hitta sin egen identitet allt mer. Som 14-åring väljer han att byta namn. Ifrån allra första början hette han egentligen Sven Thomas Magnusson. Men nu ville Thomas få forma sin egen väg. Di Leva blev en blandning mellan hans mammas flicknamn Leva och stora idolen Da Vinci, har han berättat för Lokalnytt.

Hoppar av gymnasiet efter mobbningen

Men när Thomas började gymnasiet förändrades allt. Att han tog sig allt mer friheter med sin egen stil, gjorde att skolkamraterna hånade honom allt oftare.
– Jag var en väldigt udda fågel i gymnasiet. Det blir ganska klart när man går där och då blev jag mobbad, berättar artisten i ”Så mycket bättre” 2010.

Till slut blir mobbningen för svår och bara en månad innan studenten hoppar Thomas av skolan. Ögonblicket när han tvingades berätta för sin pappa blev tungt.
– Han trodde inte det var sant. ”Vad säger du, Thomas”, frågade han. Det var jobbigt att behöva säga att man är mobbad i skolan, så då gick jag inte dit.

Flyttlasset går till Stockholm där han vill satsa helhjärtat på musiken. Han tar jobb som diskare och uppträder när han får tillfälle. Men ingen tar honom på allvar.
– Så fort jag gick på Stortorget började folk tissla och tassla, skratta ut en och peka finger. Men det gjorde ju också att jag ville bevisa för omvärlden att min musik är viktig och att mitt artisteri är något unikt, berättar Di Leva för Expressen.

Blev utsatt för stenkastning

Men det ska dröja innan alla vet vem han är, tills en hitlåt förändrar allt. 24 år gammal slår han igenom med buller och brak. Thomas Di Leva blir artisten som alla pratar om efter att hitlåten ”Vem ska jag tro på?” tar svenska folket med storm. Men det många inte ens tänkte på var att Thomas hade försökt slå igenom med musiken flera gånger. Albumet som blev hans stora genombrott 1987 var artistens fjärde i ordningen.

Även om recensionerna är positiva är mottagandet från publiken blandat. När han ibland skulle uppträda kastade främlingar stenar på honom och skrek homofoba tillmälen. Ibland blev det så illa att konserter fick avbrytas.
– Det var skrämmande. Men om man möter så starka reaktioner för att man gör musik och klär sig lite speciellt, då är det man gör förmodligen ganska viktigt. Något som behövs för att samhället ska kunna bli mer öppet och fritänkande.

Firar 40 år som artist

Under 2027 firar Thomas Di Leva 40 år som artist. Genom alla år har han fortsatt fått kritik för sin egna stil.
– Som konstnär är man kanske inte alltid i synk med sin samtid. Många gånger kanske man ligger en eller två generationer före.

Den snart 63-åriga artisten har inga planer på att lägga karriären på hyllan. Istället väntar ett firande där han ska hylla alla åren i rampljuset.
– Jag vill ta låtarna till dagens tid – medan jag fortfarande kan sjunga dem. Det är mycket höga toner och ganska intensiv sång. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det när jag är 80, har han sagt till Expressen.