Gunnar Wiklund lämnade sista önskan i dagboken

Gunnar Wiklund höll ihop inför folket. Men i dagboken som han skrev i fram till sin död, avslöjade han både sina innersta känslor och sina sista önskningar.

Så här är det, kan man sin svenska musikhistoria så vet man vem Gunnar Wiklund var. På 60 och 70-talet var det svårt att dra på radion utan att höra stjärnans ljuva stämma dåna till låtar som “Merci Cheri”, “Vandra vidare”, “En serenad till dig”, “Vi ska gå hand i hand” och “Kan jag hjälpa att jag älskar dig ännu”. Och det kanske inte var så konstigt, för mellan 1962 och 1978 hade han hela 37 låtar på Svensktoppen.

Han hann dessutom med inte fyra insatser i Melodifestivalen. Men på 70-talaet drabbades stjärnan av bakslag efter bakslag.

Decenniet började med att en stor ekonomisk härva uppdagades. Det visade sig att Gunnar varken deklarerat eller betalat skatt på två år. Vad Gunnar inte visste då var att hans agent förskingrat pengar från honom och dessutom struntat i att sköta hans skattebetalningar.

Även om det var agenten som var boven i det här dramat så var det ingen annan än Gunnar själv som fick betala och det blev ett högt pris på den skattesmällen, nämligen 300 000 kronor. Även om det är en stor summa även idag så var den oerhörd på den tiden.

Gunnar Wiklunds sjukdomskamp

Men det var långt ifrån det enda mörker som vilade över Gunnar på 70-talet. För ungefär samtidigt som skattemyndigheterna krävde att Gunnar skulle betala tillbaka en herrans massa pengar började han känna sig allt svagare fysiskt. Han fick ont i käkarna, kände sig dåsig och drabbades också av en fruktansvärd huvudvärk.

Där och då trodde Gunnar säkert att det var övergående. Men smärtorna bestod. Dag ut och dag in år efter år kämpade Gunnar Wiklund med smärtan, han åkte in och ut på sjukhus och gjorde undersökningar från topp till tå. Men inget kunde förklara stjärnans symptom.

Gunnar drog sig tillbaka allt mer från media men 1977 tog han själv kontakt med Aftonbladet för en intervju och valde då att bryta tystnaden om besvären, han sa då också att han själv funnit orsaken till besvären.

Inte lång tid innan symptomen började visa sig gjorde en tandläkare ett större ingrepp i Gunnars vänstra underkäke. Och Gunnar trodde att allt berodde på det.
– Till en guldbrygga använder läkarna en legering av olika metaller. Vilka har jag inte fått reda på, men jag vet att det är många, tunga bland annat. Saliven fungerar sen som en elektrolyt och olika spänningar skapas, sade Gunnar Wiklund till Aftonbladet.
Han tillade:
– Jag är helt säker på att det är det som hänt mig.

Gunnar Wiklund dumförklarades av läkare

Gunnar trodde alltså att han drabbats av Galvanism. Men ingen, varken läkare eller tandläkare ville tro honom.

Flera gånger försökte Gunnar få tandläkare att bryta upp bryggan men ingen ville göra det. I stället sa det att bryggan var så fint gjord att man inte ville röra den.
sade Gunnar Wiklund till Aftonbladet.
– Det är det som är det värsta, att ingen tar mig på allvar, sade Gunnar till Aftonbladet då.

Det här gjorde stjärnan uppslukad. Han läste allt han kom över och kom i kontakt med flera personer som drabbats. Flera hade det värre än honom och i Stockholm hade det bildats ett samfund, som Gunnar engagerade sig i. Snart tog han ett arbete som telefonombud för Tandvårdsskadades förbund. Detta för att kunna hjälpa andra människor med oral galvanism att få sin rätt.
– Ge inte upp, du har rätt, sade han till dem.

Trots att läkare och tandläkare pekat ut honom som psykiskt sjuk eller alkoholist var Gunnar hela tiden säker på sin sak. Och så småningom blev han allt mer tagen på allvar. En ljusglimt i tillvaron så stor att Göran försökte sig på en comeback på scenen. Det hela blev däremot en flopp. Rösten var inte densamma och enligt Nacka Värmdö Tidning blev turnén ett fiasko.

Gunnar Wiklunds kamp mot cancern

Samtidigt fick Gunnar beskedet att han drabbats av cancer både i strupen och i magmunnen. Han opererades flera gånger men på skärtorsdagen 1989 gjorde läkarna en hemsk upptäckt. Cancern var långt ifrån utrotad, i stället hade dottersvulster börjat att utvecklas och då stod det klart – det fanns ingenting mer att göra. I stället fanns det bara en fråga kvar. Hur länge hade han kvar att leva?

Läkarna gav honom ett år. Men Gunnar trodde inte på dem. Han ville inte ge upp. Däremot var han fast besluten om vad som orsakat cancern – även det skyllde han på amalgamet. Han trodde inte att kroppen kunde hantera alla gifter kroppen fått i sig av kvicksilvret.

Gunnar Wiklunds sista dagar dokumenterades i en dagbok

Även om svenska folket fått läsa om Gunnars smärtor var det få som visste hur han kände innerst inne. Men efter hans död publicerade Aftonbladet Gunnar Wiklunds egna dagboksanteckningar från hans sista år.

Gunnar hade ett mål och det var att skriva en bok om sin kamp, men han hann aldrig. I stället blev dagboken en sista hälsning till andra människor som drabbats av samma elände “jag klarade det inte, men du kan göra det”.

Den 23 mars “Lugn natt. Jobbade med Pysen. Yttertemperaturmätaren funkar. Vid 12-tiden förkom doktorn. Domen var då ett år. Skönt att få besked. Lyckades koppla yttertemperaturmätaren”.

Kämpade med smärtorna

Gunnar fick sobril som nerslungande och donlcontin mot smärtorna. Men de hjälpte knappt.

14 april. “En drömlös natt. Jag börjar se fram emot att allt ska vara över. Nu är det för jävligt. Vilket språk. Men jag menar det tyvärr”.

Den 5 augusti skriver Gunnar att hade det inte varit för de förbannade tänderna så hade han mått bra. Han somnar om och vaknar sedan till 03.45 då han skriver att han varit med om det konstigaste någonsin.

“Jag vaknade med full visshet om att nu är loppet kört. Det låter konstigt men detta är vad jag känner, och jag är ändå inte ett dugg röda. Det låter vansinnigt, men nu vet jag att det är färdigt för min del. Det är kanske fel att skrämma upp alla som har med mig att göra. Men jag känner och vet att detta är den sista dagen som jag tillbringar “Levande”. Sista tiden kommer att bli ett helvete, men nu har jag full insyn. Denna gång förlorade jag. Jag ska försöka göra boken färdig”, skrev han och tillade:

”Jag har en önskan: Måtte det gå så fort som möjligt – och smärtfritt. Det är så mycket jag skulle vilja ha sagt, men nu orkar jag inte. Men jag kommer att fortsätta slåss. Låt mig bara sova ut. Hoppet är det sista som överger en. Men varför håller vi på att gyckla? Jag vill naturligtvis leva, men inte på det här sättet jag gjort sedan allt helvete började med tänder och dylikt. Men som sagt – vi hinner snacka mycket än! OBS! Jag tänker inte ta livet av mig. Det är ingen idé att försöka springa undan. Jag öskar att jag kunde det men det går inte. Vi måste se sanningen i vitögat”.

Gifte sig med stora kärleken

Den 23 september skriver Gunnar sina sista rader. En lägesuppdatering. Smärtor, diarré och talsvårigheter.

Den 26 september tar han emot sitt sista samtal från människor som lider av oral galvanism. Sedan drar sambon Margit ut kontakten. Gunnar behöver vila. Han blir sängliggande i flera dagar. Det närmar sig slutet.

Torsdagen den 28 september vaknar Gunnar med panik och skriker att han inte kan andas. Sjukvårdare tillkallas och Margit får beskedet hennes stora kärlek inte har många timmar kvar nu. Men innan Gunnar somnar in för gott tillkallar han prästen och gifter sig med Margit. Strax därefter faller han i koma.

Fredagen den 29 september 04.30 tar Gunnar sitt sista andetag.

Stjärnklarinettisten Putte Wickman spelade på den välbesökta begravningen i Värmdö kyrka. Gunnar Wiklund är gravsatt i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm. Han blev 54 år.