Charterfeber bjuder på något speciellt och oväntat. Det är som att resa tillbaka i tv-tiden flera år när man slår på programmet.
Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
I en tv-värld där allt ska gå snabbt, där klippen är korta, dramaturgin tät och tempot skruvat till max, dyker plötsligt ett program upp som vägrar anpassa sig. ”Charterfeber” på TV3 och Viaplay är som en tidsmaskin tillbaka till det tidiga 2000-talet, och det är precis därför det känns så oväntat härligt.
För tittar man tillbaka bara några år så var svensk reality-tv något helt annat. Det fick vara lite kantigt, lite långsamt och ibland rentav lite tråkigt. Den mänskliga faktorn fanns där hela tiden, långt innan Tiktok-generationens tvåsekunderskoncentration tog över. Idag är produktionerna ofta imponerande välgjorda, men på vägen har något gått förlorat.
Säsong 1 av Charterfebers
Och det är just därför Charterfeber känns som en frisk fläkt. Allt från det nostalgiska typsnittet i textsekvenserna till berättarrösten och klippningen skriker 2005, och det är ärligt talat befriande. Det är ett program där det är helt okej att det tar tid när Åke och Ros-Mari försöker få igång sitt wifi, eller när killarna spelar beerpong lite halvstelt när de förar inför Simons 30-årsfirand. Det händer egentligen inget särskilt, och just därför är det så roligt.
Charterfeber påminner oss om en typ av långsam humor som tv nästan glömt bort. Det är svenskt, semestertramsigt och alldeles underbart larvigt. Och kanske är det just det vi behöver mest av allt just nu. Ett program som inte rusar vidare, utan tar sig tid att bara… vara. I en tid där allt ska vara större, snabbare och mer spektakulärt känns det nästan revolutionerande att något får vara småskaligt, fånigt, halvbra och alldeles, alldeles mänskligt.
LÄS MER
