Det är svårt att tycka synd om gänget i "Över Atlanten"

Tårarna i ”Över Atlanten” säger mer om livet än vad något manus eller dramatiskt upplägg någonsin kan. De påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.

Det kan finnas något trösterikt och förlösande i att se vuxna människor fälla tårar. I veckans avsnitt av ”Över Atlanten” blir det extra tydligt. Säsongens seglargäng med Victor Leksell, Pontus Bjernekull Mörner, Anna Lindmarker, Susanne Thorson, Per Fritzell, Mikael Lustig och Gustaf Hammarstedt, bjuder på ett ögonblick som är svårt att inte bli berörd av.

Tillsammans med skepparen Gurra Krantz når de under tisdagens avsnitt ett viktigt delmål: de kommer halvvägs. Det firas med rom, jubel och lättnad. Men under ytan bubblar något annat. Och när Victor Leksell sätter sig ner och sjunger sin låt ”Svag” öppnas kranen till alla känslor som legat och grott inom besättningen. Låten, som är en dunderhit, ger alla en chans att stanna upp, reflektera och sitta stilla i sina tankar.

Över Atlanten 2025

Jag är dessutom glad att produktionen lät stunden vara intakt – utan att klippa bort, skynda på eller fylla den med distraktioner. För just i det ögonblicket händer något djupt mänskligt. När tonerna klingar ut och låten spelats klart brister det för nästan alla ombord. De torkar tårarna, kramar om varandra och låter sig själva längta hem, bara för en stund. Det är ömt, sårbart och befriande.

Det kanske är lätt att tänka att det är ”synd” om dem. De är isolerade mitt ute på Atlanten och undrar hur alla där hemma har det. Tryggheten är långt borta. Men jag tänker precis tvärtom. Deras tårar är inget tecken på svaghet eller något att känna sorg över, utan ett kvitto på något starkt: att de är människor med djupa band, som mitt ute på havet får stanna upp och uppskatta allt de har. Jag känner bara värme när jag ser det. För i slutet av dagen grundar det sig i något fint, även om det gör ont i stunden. Det visar också hur trygga besättningen känner sig med varandra, vilket är en ynnest i sig.

Det blir ofta så i den här typen av program. Oavsett hur väl man klarar de fysiska utmaningarna, hur stark man försöker vara eller hur många uppdrag man löser, så är det saknaden som slår hårdast. Det är den som till slut får maskerna att falla. Just därför blir veckans avsnitt av ”Över Atlanten” mer än bara underhållning. Det blir en påminnelse om hur mycket vi behöver varandra, och hur viktigt det är att inte ta det för givet.