Genom hela Robinson har David Grahn haft en måltavla på sig – men ändå lyckats klamra sig fast.
När han nu överlever ännu en vecka där han pekats ut som självklar att åka, kan jag inte låta bli att känna: säsongen borde sluta här. Och David borde skickas hem – med statyetten i handen.
Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
Genom hela Robinson har David Grahn varit den självklara kandidaten att röstas ut. Ändå har han överlevt vecka efter vecka, med bara viljan, styrkan – och en gnutta mirakel – som vapen.
Och när han nu ännu en gång lyckas undkomma utröstning, trots att samtliga deltagare verkar enade om att få bort honom, känner jag bara en sak:
Säsongen borde avslutas här – och David borde åka hem med statyetten i handen.
David Grahns karaktärsförändring
Till en början var David lätt att döma. Han kom in med en kaxig attityd och gav intryck av att vara ännu en tuffing som inte skulle hålla i längden. Men ju längre tävlingen gått, desto mer har han vuxit – både i mina och många andras ögon.
Han är inte bara tuff – han är den tuffaste. Ständigt bäst i tävlingar, alltid med ett leende trots ständiga svek, och hela tiden lojal mot sitt eget spel.
Redan i premiären sveks han av sitt lag och skickades direkt till en kamp för att rädda sin plats i programmet. Mot honom stod tio år yngre Leith Al-Amide – men David vann. Och det satte tonen för resten av säsongen.
Vecka efter vecka har forna lag Syd försökt rösta ut honom – men David har vunnit immunitet, snubblat över räddningar, eller helt enkelt vägrat ge upp.
När han var sekunder från att röstas ut innan sammanslagningen klev plötsligt Aron Sjölund in och räddade honom – främst för att splittra på den starka Syd-pakten. Men det innebar att David tog sig förbi även nästa moment.
Robinson-Davids motgångar
Men även efter sammanslagningen har det fortsatt. Både lag Nord och Syd har försökt få ut honom – han är för stark, för självständig, för svår att kontrollera.
I veckans avsnitt skickades han till kamp mot en deltagare från Gränslandet. Inför tävlingen uttryckte han själv sin frustration:
– Självklart har jag resonerat med mig själv att det kan bara vara en ursäkt för att få bort mig. Jag tror säkert att de ser mig som ett hot på vissa sätt, sa han till Anders Lundin.
Men kampen? Den vann han.
Och även i örådet – där alla återigen ville rösta ut honom – överlevde han. Den här gången för att han ansågs för stark för att skickas till Gränslandet.
Det är nästan komiskt. Hur de än försöker, lyckas de inte få bort honom.
Ge Robinson-David statyetten – nu
David har bevisat att man kan spela Robinson på sitt eget sätt och ändå lyckas.
Att gå sin egen väg, stå upp mot majoriteten och ändå vara kvar – det kräver något mer än bara styrka. Det kräver mod.
Och om han till slut ska lämna ön – då borde det vara med statyetten i handen.
Han förtjänar inget mindre.
LÄS MER:
- Simon Swenson lurade produktionen innan Robinson
- Aron Sjölund om missen i samtalet med Simon Swenson