Det är sällan tv-segment är lika tråkiga som orienteringen i ”Kompani Svan”. Kanalen borde ha klippt bort bilderna.
Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
Det finns tv-ögonblick som verkligen är magiska. Stunder som etsar sig fast och som tittarna sent ska glömma. Det kan vara tårar som berör, rädslor som övervinns eller kämparglöd som känns hela vägen genom rutan. Ögonblick som gör program som ”Kompani Svan” värda att titta på. Dramatik, spänning och styrka. Och sen finns det… orientering.
I måndagens avsnitt skulle vi följa rekryterna under en helt vanlig orientering. Ett segment som fick mig att genuint undra om produktionen hade glömt bort att de faktiskt gör ett underhållningsprogram. Missförstå mig inte, säsongen har hittills varit spännande. Hinderbanor, tuffa utmaningar och uthoppsprov suger in tittaren. Men att följa ett gäng kändisar genom en skog med karta och kompass? Det är inte kul.
Som tittare får vi nämligen ingenting ut av det. Vi ser inte kartan, vi har ingen aning om hur kontrollerna är placerade och vi får ingen känsla för svårighetsgraden. Allt vi ser är människor som går. Och går. Och fortsätter gå. Ingen spänning, ingenting gripande och definitivt inte underhållande. Det är ungefär lika engagerande som att titta på när någon diskar.
Kompani Svan 2025
Visst, jag förstår att orientering är en viktig del i en militärutbildning. Det kan i verkligheten handla om liv och död. Och för deltagarna var det säkert både tungt, utmanande och lärorikt. Men det förändrar inte faktumet att vi som tittare står helt utanför upplevelsen. ”Spänningen” i att hitta nästa kontroll existerar bara för dem som går där i mossan.
Här borde produktionen ha tänkt om. Även om syftet är att ge rekryterna en så realistisk utbildning som möjligt kan man inte glömma bort publiken. Det är trots allt ett underhållningsprogram. Det spelar ingen roll om det är livsviktigt i verkligheten om det är dötrist på skärmen.
Inslaget borde ha klippts ner rejält, gjorts om eller klippts bort helt. Jag vill fortsätta följa de medverkandes resa. Jag vill se dem växa, kämpa och ibland misslyckas. Men nästa gång hoppas jag att produktionen påminner sig själv om att vi andra sitter i soffan för att bli underhållna, inte för att stirra på grönklädda kändisar som famlar runt bland granar och stenar.