På 80-talet var han killen som alla tjejer suckade efter och som alla tonåringar såg upp till.
Hollywoodstjärnan hade det där ansiktet som passade på affischer, lunchlådor och tidningsomslag.
Med rufsigt mörkt hår, avväpnande leende och en stillsam charm fick han tonårskärlek att kännas personlig.
Men bakom de perfekta fotona och hjärtekrossar-imagen pågick en betydligt mörkare historia.
Han blev känd genom ikoniska 80-talsfilmer som ”St. Elmo’s Fire”, ”Pretty in Pink”, ”Mannequin” och senare ”Weekend at Bernie’s”. Snabbt var han en av Hollywoods mest igenkända unga stjärnor.
Men han föddes som vilket barn som helst 1962 i Westfield, New Jersey – tredje av fyra söner. Mamman jobbade på en tidning, pappan handlade med aktier. En vanlig arbetande familj, långt från filmglamouren.
”Jag var helt oförberedd på framgång som ung. Jag kände ingen som var känd, ingen i showbusiness. Och jag var inte lämpad för det heller. Uppmärksamhet fick mig att dra mig undan., har han sagt.
Skolåren var inte heller enkla:
”Jag kände mig väldigt ensam i skolan. Jag hörde inte hemma där.”
Efter gymnasiet började han på NYU (New York University) för att studera skådespeleri — men blev avstängd efter två år.
”Jag gick inte riktigt på lektionerna”, som han själv uttryckte det.
I säng med Jacqueline Bisset
Att han precis blivit utslängd från skolan stoppade honom inte. Bara några veckor senare svarade han på en annons om en öppen audition för filmen ”Class” med Jacqueline Bisset.
”Jag väntade i timmar med 500 andra ungar och de kallade tillbaka mig. Det kom från ingenstans. Ena veckan var jag i skolan, nästa vecka låg jag i sängen med Jacqueline Bisset. Jag tänkte: ’Jag gör något rätt här.’”
Rollen gjorde honom plötsligt till en snackis. NYU erbjöd att han fick komma tillbaka om han betalade terminsavgiften och använde filmen som självständigt arbete.
”Jag sa åt dem att dra åt helvete.”
Från tonårsidol till ”Brat Pack”
Med ”St. Elmo’s Fire” 1985 slog han igenom stort. Filmen sågades av kritiker men blev en enorm publiksuccé och samlade ett stjärnspäckat gäng: Rob Lowe, Judd Nelson, Emilio Estevez och Demi Moore. Men hans rykte fick snabbt en törn när han klumpades ihop med andra unga skådisar som sågs som bortskämda festprissar: ”Brat Pack”.
1986 var han fullt etablerad som tonårsidol. I Pretty in Pink spelade han mot Molly Ringwald och vann publikens hjärtan med sin lågmälda charm. Och nu har du säkert gissat vem det handlar om: Andrew McCarthy.
En mycket tuffare kamp
I sin självbiografi Brat: An 80s Story öppnar Andrew dörren till Hollywoods virvelvind. Fester på Chateau Marmont, kvällar hos Sammy Davis Jr. — det blev vardag.
Men ingen av kollegorna, journalisterna eller ens han själv insåg hur han gled allt djupare in i alkoholism.
”I Pretty in Pink sa folk: ’Åh, han är så känslig och fin i filmen.’ Jag var bakfull hela inspelningen. Jag tänkte bara: ’Herregud, jag dör. Jag måste lägga mig.’ Men på film såg det ut som något annat.”
Alkoholen blev hans krycka:
”Om jag var rädd gav det mig mod. Jag kände mig sexig, stark och i kontroll – inget av det kände jag i mitt liv.”
Vändpunkten för Hollywoodstjärnan
1989 tog han beslutet att sluta dricka — tvärt, precis innan Weekend at Bernie’s. Han drog sig undan det sociala livet och det passade honom.
”Jag är väldigt bekväm med att vara ensam. Många gör allt för att slippa vara ensamma och hamnar i problem. Jag tror mycket olycka kommer från att försöka undvika ensamhet.”
Men frestelsen kom tillbaka under en filminspelning, när någon erbjöd honom en öl. När han lyfte burken började händerna skaka. Han var nära att falla tillbaka. Det följde tre år som han kallar ”förlorade och smärtsamma”. Bakfull, skakande och gråtande kollapsade han på badrumsgolvet.
Han provade även kokain då och då:
”Om du hade det, gjorde jag det. Men det handlade mest om att dricka mer.”
Rehab — och ett nytt liv
Vid 29 års ålder checkade han in på rehab. Han avgiftades och valde ett liv utan alkohol och droger. Det blev början på en ny riktning med fokus på ärlighet, närvaro och skapande.
Karriären förändrades också. Från tonårsfilmer till att regissera hyllade tv-serier som Orange Is the New Black och Gossip Girl. Han började även skriva — och utsågs till årets resereporter 2010.
1999 gifte han sig med Carol Schneider, sin gamla kärlek från universitetet. De fick sonen Sam 2002, men skilde sig 2005. 2011 gifte han om sig med den irländska manusförfattaren och regissören Dolores Rice. De har två barn, Willow och Rowan.
Vad Hollywoodstjärnan tycker om sina 80-talsfilmer idag
Andrew är ödmjuk inför fansens kärlek, men nostalgisk är han inte:
”Det är trevligt. Men det har inte så mycket med mig att göra längre. Jag har ingen större nostalgi för mitt förflutna.”
Ändå älskar fansen honom än:
”Fortfarande lika snygg ”
”Han har åldrats väldigt fint ”
”Herregud, så vacker.”
I dag lever han ett lugnt familjeliv i West Village och har regisserat nästan hundra timmar tv.
Med tanke på vad som hände med många andra unga stjärnor från 80-talet är det anmärkningsvärt att Andrew McCarthy tog sig igenom beroende och kaos – och kom ut starkare.
En otrolig och inspirerande livshistoria. Tack för alla filmerna, Andrew – och för att du fortsätter att beröra oss.
LÄS MER:
